Jaha, då har det varit ytterligare en resa till barn och ungdomspsykatrin. Dottern har återigen försökt ta sitt liv. Den här gången, genom att sätta sig på järnvägsspåret. Någon larmade anonymt. Polis, räddningstjänst och ambulans ryckte ut. Maken ringer mig och tycker att jag ska hantera det som är hemma med våran yngsta dotter. Vart skulle jag göra av henne var min fråga? Kommentaren från maken var, "just jävlar vi har henne hemma också"  Sakligt talade jag om för honom att du får nog faktiskt hantera detta. Dottern blev som sagt var inlagd det var ju inte många dagar, när vi blir  utskrivna så får dottern ett utbrott, jag inser ju att hon inte vill komma hem, det var nämligen samma visa förra gången vi var inlagda, 

Den stora dottern har ett självskadebeteénde, hon har tre självmordsförsök bakom sig, det är märkligt att det ska behöva ta så många försök innan psykiatrin tar det hela på allvar. Innan skolan slutade hade dottern varit och talat med skolsköterskan och då kommit fram till att det skulle kanske vara skönt att få prata enskilt med psykologen, som mamma ringer jag ju självklart upp BUP och förmedlar detta, när psykologen ringer tillbaka så får jag en kalldusch, nä, dottern är för ung för att tala enskilt. Jag blir rasande, ringer verksamhetschefen för BUP och ifrågasätter. Dottern kanske inte vill berätta för oss föräldrar, men som hon ändå måste få ur systemet Verksamhetschefen talar då om att man jobbar ju med hela familjen, ja, det fattar jag med, men jag villha en kombo. Det finns saker som  Efter dotterns sista självmordsförsök blir jag uppringd av verksamhetschefen för BUP som då säger att självklart får hon tala enskilt. Ska det behöva ta TRE självmordsförsök???? Efter tredje försöket blev hon inlagd och vid utskrivningen en vecka senare, var mellanvården inkopplad. Det är också något jag har funderat på, varför la man inte in henne första gången? Varför kopplades inte mellanvården in på en gång? Det hade kunnat bespara oss en hel del tid och orosmoment. Den 11 maj rymde den stora dottern, hon hade dragit på efternatten, maken väcker mig vid 6 tiden på morgonen och säger att dottern har dragit, nyväckt som jag var frågade jag "dragit till skolan? " Vi slog på positioneringstjänsten för att kolla var hon befann sig, det visade sig att hon rörde sig mot stan. Maken hade lite sms kontakt med henne. Sista messet "nu är jag inte kvar i stan". Hon hade då satt sig på ett tåg.